Det borde finnas regler- Recension

 Titel: Det borde finnas regler

  Författare: Lina Arvidsson

  Serie: -

  Sidor: 317

  Orginalspråk: Svenska

  Utgiven: År 2012

  Bokförlag: Gillaböcker

  Första meningen:  Vi hänger vid gungorna, jag och Mirjam.

Synopsis från Gillaböcker;

Det borde finnas regler är estradpoeten Lina Arvidssons debut, en ungdomsroman med överrumplande humor och en unik ton. Gapskratt efter gapskratt, ända in till den svarta kärnan.
Mia och Mirjam är fjorton år och bästa vänner. De bor i
en håla och är sjukt uttråkade. Mirjam löser detta genom att bli kär i Per Hyllen:
​
”PER HYLLÉN = Jävligt gammal och ful. Mirjam ljög i början och sa att han var tretti, men sen försa hon sig och nu vet jag att han är fyrti. Det är ofattbart gammalt! Det är liksom som min pappa ungefär. Jag har målat upp en hotbild, alltså en sån man gör på brottslingar, för att lättare kunna kartlägga dom. Informationen har jag fått från Mirjam, som inte kan få nog av att prata om honom. Man tror inte det kan finnas så mycket att säga om en ful gammal gubbe. Men det gör det tydligen.”
​
Mia är äcklad, och kanske lite avundsjuk. Tills hon träffar Vlad, som har hatt och hängslen och spelar i band och har hoppat av gymnasiet och skriver en roman på skrivmaskin ”för att han gillar ljudet”. Att vara med honom känns som magi, som overkligt, som sockerdricka. Men det är så svårt att vara sig själv. Hur ska man kunna vara det om man inte ens vet vem en själv är? Är det nån som har tänkt på det?



Boken var helt okej inte jättebra utan okej. Boken var otrolig seg och jag väntade bara på att något häftigt skulle hända men boken var lika tråkig som hålan de bor i är. Det var nog en av bokens negativa sidor och det flera negativa än positiva åsikter om denna bok.

Det tog en tid för Vlad, kärleksintresset i denna bok, att dyka upp i boken och när han väl gjorde det, fick man aldrig någon klar bild av honom, utan bara att han var en kulturkille som håller på både två band och en roman, dessutom var han lite mystisk och då undrar jag om författaren ville det själv eller om det var något hon inte tänkte extra noga på. Jag ville verkligen känna honom mer och att det skulle göra honom till en riktigt realistisk karaktär. Han fanns men var ändå inte där kändes det som när man läste. Ändå är jag glad att kärleksintresset inte hade någon stor roll i 'Det borde finnas regler'.

Vad ville författaren egentligen visa oss? Hade hon något speciellt budskap i åtanke? Varför heter bokens titel 'Det borde finnas regler'? Någon som har läst boken och har lyckats klura ut vad Lina Arvidsson menar med den titeln?

Mia eller Maria som heter egentligen var en jobbig huvudperson men ändå var hon behaglig i vissa stunder och då var hon verkligen sig själv, medan hon i andra situationer personifierade väldigt mycket sig med Mirjam, det var väldigt jobbigt ska ni veta. Jag tror att hon fortfarande är vän med Mirjam för att Mirjam har allt hon inte har och hänger med henne för att få smaka på det hon inte har men så gärna vill ha. Även om man fick den tanken när man läste, och Mia visade tydligt vad hon tycke om Mirjam, kunde man ändå känna att deras vänskap var äkta. Det enda vettiga med Mia var att hon i slutet, för en gång skull, sa  att hon kunde vara sig själv om de andra var upptagna, vilket alla är.
Hon var verkligen osjälvsäker och hade dåligt självförtroende i början av boken och det fortsatte till den sista tredjedelen av boken, och hennes tankar var outhärdliga ibland att jag ville smälla till henne angående några saker hon tog upp. Dessutom tog hon upp att många i hennes skola är fittor, miffon och andra fula ord och  det var en aning tröttsam att hon tog just upp om de och inte pm de som  var icke störda, de var åtminstone värda en chans om att få en plats i Mias historia.
Det verkade också som att alla killar var idioter, speciellt de andra killarna i åttan. Alla killar är väl inte så? Även om de bor i en håla och försöker leka amerikanare.
Jag gillade ändå Mias PoV, det var en aning rolig att läsa på grund av språket som lättade upp berättelsen och Mias tankevägar och känslor. Lina Arvidsson ska få cred för språket och om hon inte hade skrivit som hon gjorde i 'Det borde finnas regler' skulle den inte vara som den nuvarande boken. De gånger jag tycke om Mia var när hon visste vad hon ville och inte gjorde saker för omvärlden ville att hon skulle göra.

Mirjam, Mias bästa vän, vad finns det att säga om henne? Jag fick inget grepp om henne och just därför vill jag inte kommentera hennes handlingar och personlighet.

Karl, gillade jag otroligt mycket och han måste nog vara den enda, som jag fattade tycke för direkt. Han verkade vara en vanlig kill-karaktär vid sidan om hans smarta hjärna men samtidigt ville han inte heller hålla på att vara en person omvärlden vill att man ska vara. Han lyste upp boken och jag önskar att han kunde ha fått en större roll i boken.

Detta var som sagt inte min typ av bok, men jag kände den stunden jag lånade den att jag behövde byta genre och njuta av någon annan sort bok och just därför är jag en aning besviken över att boken inte levde upp till mina förväntningar. Om man är en person som bara vill njuta en bok där karaktärerna har en stor roll och inte vill ha någon roman där det inte händer något särskil passar nog den här boken dig.

Betyg; 2,5/5 stjärnor